fidelian84

Ush det känns faktiskt som jag ramlat ner i ett stort avgrundshåll.
Vill egentligen inte göra något vill helst bara sova, sitta framför datorn läsa folks bloggar, läsa en bra bok, se på tv.
Helt enkelt bara få vara orkar inte vara social just nu.
Tror det är hösten som gör att det spelar in det är många som känner sig lite små deppade så härs års.
Och det har ju med solljuset att göra vi får inte tillräckligt med dagsljus eftersom det blir mörkt så fort om dagarna och då bildar inte hjärnan tillräckligt med endorfiner som är våran lyckodrog i hjärnan.
Därför blir vi deppiga vinter och höst tid.
Sen finns det ju alltid givetvis visa saker som man orsaka att man blir mer eller mindre deppig.
Men jag tror att i andra länder så är människor inte alls så här som vi är i sverige för dom har ett annat klimat än vi har.
Kollar på mina vackra rosor som står på bordet då blir jag var i hjärtat iallafall.
Bara vetskapen att veta att man har någon som faktiskt tycker om  mig.
Det kanske blir så att han kommer komma hem tidigare än beräknat och det vore ju helt underbart.
Då kommer jag nog bli mycket piggare och gladare.
Men har inte sagt till honom att jag känner mig nere vill inte belasta honom med mina problems.
Ikväll åkte ja ut till mormor och morfar vi åt räkmackor och kolla på tv och pratade lite.
Man känner som en liten press att man måste träffa dom så ofta som möjligt för man vet inte hur länge man kommer ha kvar dom i livet.
Den pressen är väldigt jobbig att känna tycker jag.
Men tror det har blivit så efter det här året då tre närstående har ryckts bort och gått till evig vila.
Eller Evig var ett dumt ord för vi som är kristna vi dör ju faktiskt aldrig utan som det står i bibeln.,
Vi går från döden till livet och det livet varar från evighet till evighet.
Det är iallafall en stor tröst när allt känns väldigt tungt att veta att man inte är ensam
Men som min vän Ruben sa till mig så är det viktigt även att inte vika av från guds stig .
Det är inte alltid det man vill och tror och önskar själv som är det bästa för en,.
Det är inte alltid det som gud har planerat för en så ibland måste man stanna upp lyssna och se vart det är meningen vart man ska gå i livet.
För den enda rätta vägen det är  guds väg inte människans väg.'





 

Fotspår

En natt hade jag en dröm.
Jag drömde att jag gick längs en strand tillsammans med Gud.
På himlen trädde bilder ur mitt liv fram.
Jag såg på varje bild två par fotspår i sanden;
ett par var mina och det andra paret va Guds.

När den sista bilden syntes såg jag tillbaka på fotspåren.
Jag upptäckte då att många gånger under mitt liv fanns där endast ett par spår.
Jag såg också att detta var under de mest ensamma och svåra stunderna i mitt liv.

Detta bekymrade mig mycket och jag frågade Gud
om detta.
"Gud, du sade när jag en gång bestämde mig för att följa dig,
att du skulle gå med mig hela vägen.
Men jag ser att under de svåraste tiderna i mitt liv finns de bara ett par fotspår....
Jag förstår inte varför du lämnade mig när jag behövde dig som mest."

Gud svarade:
"Mitt kära barn. Jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig.
Under tider av svårigheter och prövningar.
När du bara kan se ett par fotspår,
då bar jag dig."