fidelian84

Den här veckan har bara rullat iväg.
Har haft min första vecka på jobbet och det har gått riktigt bra.
Har haft sällskap i veckan om kvällarna det har varit skönt att slippa vara ensam.
Och nu när jag sitter här ensam i soffan så känns allt så uppgivet.
Har fått upplevt något under veckan och speciellt i helgen något som jag aldrig har fått uppleva innan.
En värme en vänlighet en människa som verkligen är en helt underbar människa.
Med ögon som kollar på mig som får mig att inte veta vart jag ska ta vägen, ögon så snälla ,finns inte en enda gnutta onska i dom helt oskyldiga ögon som får mig att bara vilja komma närme och närme.
Men tänker att jag ej värd dessa vackra snälla ögon som man ser rakt egenom, jag är inte tillräcklig bra människa till en sån person.
Det jag mest är så rörd över är att hur den personen varit så lyhörd emot mig.
Gjort saker som ingen människa gjort för mig innan.
Tagit med mig på musikal för att den vet att det är ett brinnande intresse, Kommer ihåg små saker jag sagt att jag tycker om som jag inte ens kommer ihåg att jag sagt att jag gillar.
Kan helt plötsligt bara kolla upp och se att dom ögonen kollar på mig.
Ibland har dom kollat på mig med en stor sorgsenhet, och lusten att krama och ge värme har bara blivit ännu större då.
Det finnaste som finns är en människa som har en vacker själ, och en människa som har en ren och en vacker själ dom vet inte själva om det för dom höjer sig aldrig själva till skyarna.
Skulle vilja få den personen att förstå hur speciell och unik den är och att det jag känt under den här helgen trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva.
När dörren stängdes kunde jag inte hålla min tårar för det kändes som ett farväl när man vet att visa omständigheter gör saker omöjlig.
Men som människa vill man inte sluta hoppas fast man egentligen inser att saker och ting kan vara omöjligt.
Man tänker om det kunde ha varit på något annat sätt i stället.
Tänk om han hade haft en lägenhet här i stan även om han inte skulle varit hemma mycket så skulle man vetat att det var till den här staden han kom när han var klar med sitt jobb.
Ringde Mormor hon hade aldrig hört mig så ledsen, hon sa att hon var ledsen att hon inte fått träffa den som fått mig att bli så ledsen för hon förstog att det var något speciellt när jag ringde och grät och sa att jag aldrig träffat en snällare och finare männsika.
Då sa mormor Gud har en mening med allting det var nog meningen att du skulle få göra det så du skulle förstå att det även finns såna människor.
Men endå känner jag varför skulle jag få känna den här underbara känslan som fått mig att tro att jag drömmer och svävar på moln om den endå ska ryckas bort från mina fötter.
Frågan är bara varför varför varför varför.
Speciellt eftersom det är ömsesidigt det måste ju betyda något när det är två människor som känner samma sak.
Vore ju en sak om bara den ena skulle känt på så vis.



Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken


Det är starka ord och får hoppas att det är så som det står i texten.
har suttit och lyssnat på den här låten om och om igen i timmar nu.
Ska försöka sova nu ska till ullared i morgon.
Men har ont i hjärtat.
Kommer bli så svårt att sova för tankarna kommer inte försvinna.
Jag önskar mer än något annat att det kommer att lösa sig för det här får man inte känna varje dag.